Lisa Palm

Har ni någon gång vaknat och insett att det fantastiska ni just varit med om bara var en dröm?
Jo, det har vi väl alla.
Ibland kan det vara så att man vaknar och tänker: Jaså det var bara en dröm *axelryckning* nåja, undrar vad det blir till frukost?
Andra gånger tänker man: Satans mamma! Var hon tvungen att väcka mig just denna morgonen????
Men när jag vaknade härom morgonen så vaknade jag med en klump i halsen, smärta i bröstet och med tårar i ögonen.
Jag tänker inte tala om vem jag drömde om men jag kan väl säga att han är känd och bor på andra sidan jorden.
Mina chanser är så gott som bortblåsta.
Jag hade drömt att vi var så kära i varann, älskade varandra så hög.
Hans kyssar var så ömma att jag hade kunnat börja gråta av hur jag kände att han älskade mig.
Sen vaknade jag.
Förstår ni ens hur ont det gjorde?
Hur ont det gör att veta att det aldrig kommer bli han och jag?
Jag menar, man kommer ju över det.
Jag var superkär i Orlando Bloom i sexan liksom.
Men just nu, gör det bara ont.
Att verkligen veta att det aldrig har varit, inte är och aldrig kommer blir.
Drömmar kan bli så verkliga att man ibland inte vet vad som är på riktigt...
Det är inte så bra i min värld.
Jag bad verkligen om att slippa få samma dröm denna natten.
Jag drömde ingenting. What a relief!

Men drömmarna får en att fantisera också.
Okej, när jag säger fantisera tänker väl ni på en viss sak men det är inte så jag menar.
Jag, mamma och pappa var i tyskland på bordershop idag till exempel.
Handlade sprit såklart.
Vi har ju varit där innan så jag vet ju precis hur det ser ut.
Och då får jag sånna där tankar att han ska vara där.
Mittemellan Minttun och Amarulan.
Där ska han gå förbi mig och jag ska stanna honom.
Vi börjar prata och jag följer med honom till USA.
En massa saker händer i mina tankar efter en såndär dröm.
Jag kan inte kontrollera dom och dom gör mig bara ännu mer besviken.
För då inser jag mer och mer att det inte kommer att hända.

Jag kom dit.
Mittemellan Minttun och Amarulan.
Ingen stod där och väntade på mig.
Ingen gick förbi mig som jag kunde stanna.
Jag är inte i USA nu.
Jag är där jag ska vara.
Where I belong.
Vare sig jag vill eller inte.
Så kommer det alltid vara.
Bara att finna sig i det.

Jag tror jag känner så här starkt just nu för att jag är ensam.
Okej, jag har en massa vänner och familj men ni vet vad jag menar.
Jag saknar att ha någon att älska.
Saknar någon som älskar mig.
Visste ni att ingen kille har på riktigt sagt att han älskar mig?
Nej, det kanske inte alla visste och därför vill jag inte höra nåt jävla tjat i plugget när vi kommer tillbaka.
Om jag klagar på att jag tycker att jag är ensam på det sättet så får ni finna er i det.
Ni kan liksom inte säga att: Jamen du är bara 17.
Eller: Det kommer snart ska du se.
Bara för att ni är lyckliga med era partners betyder inte att alla är lyckliga.
Jag känner nästan att jag skulle känna mig mer fullkomlig om jag hade någon som bara spontant kunde säga: Lisa, jag älskar verkligen dig.
Ända från hjärtat.
En kille.
Ett förhållande.
Ett varande liv.


//XOXO Lisa <3