Lisa Palm

Fy fan... Jag fattar inte varför jag torterar mig själv såhär. Kan nån fatta? Varför skulle ni? Jag fattar ju inte ens själv...
Nu har jag varit inne på "Killens" tjejs bdb. Och ja, det gjorde ont. Bläddrade tillbaka till den tiden dom var tillsammans. Massa mys-bilder. Sånna jag inte kan ta. Sånna jag aldrig kommer få ta. Det känns inte som det nu iaf. Betyder jag ingenting eller? För världen bara spottar mig i ansiktet varje gång det går någorlunda år rätt håll. Det är som att nån där uppe inte vill att jag ska vara glad. Som att mitt liv borde sluta nu. Men varför kan dom inte bara göra så jag blir påkörd eller något då? Vill dom se mig lida eller??? Det verkar så. För det är det jag gör. Lider. Inte många som vet. Förmodligen bara ni som läser det här. Ni behöver inte bry er om ni inte vill. Har inte bett om ert medlidande. Har inte bett er om denna tid det tar för er att läsa detta. Vill bara att någon ska förstå. Det gör så ont. Alltid gör det så ont. När jag gick och la mig igår kände jag en stark smärta i bröstet. Har inte känt så förut. Blev rädd såklart men orkade inte bry mig. Jag orkar inte bry mig mer. Om något. Det låter inte som mig. Jag är inte mig själv längre. Jag känner mig inte som Lisa. Det är som en demon tagit över mig och gör allt han kan för att förstöra allt som kommer i min väg. Känner mig så misslyckad. Allt blir bara fel hela tiden. Hatar det. Finns det ingen som kan fixa mina misstag? För jag känner mig för svag för att göra det själv. Jag är så patetisk att jag ber om hjälp i situationer ingen kan göra något åt. Vill bara bli glad igen. Men det verkar bara finnas en sak som gör mig glad. Ni som känner mig vet vad. Ni andra kan väl gissa. Inte så svårt liksom. Hatar mig själv för att jag är så beroende. Beroende av att någon ska älska mig. Älska mig mer än som en vän. Ni kanske inte förstår. Iaf inte ni som redan har någon. Ni kan inte förstå. Ni har varit i min situation men ni är för glada för att förstå min smärta. Hatar att ingen förstår. Hatar att jag är beroende av människor. Hatar att jag blivit någon jag inte varit förut. Hatar att min smärta går ut över mina vänner. Hatar att jag en dag kommer hatar mig själv för att jag känt såhär. Hatar mig själv. Nej, vänta...Jag hatar inte mig själv. Jag hatar att min svaghet trycker ner min styrka. Vet inte hur jag ska komma upp till ytan igen. Vet inte hur jag kunna andas... Det känns som att det kommer nya dåliga saker på mig varje dag och det bara trycker ner mig. Jag pallar seriöst inte längre snart. Om inget händer fram till sommaren så kommer jag känna mig så misslyckad att jag inte kommer tycka om mig själv. Hör ni hur jag låter? Detta är inte jag! Lisa är liksom den mest självsäkra personen jag känner. Men hon har liksom sakta suddats ut och blivit ersatt av en osäker, ledsen Lisa. Jag hatar mig själv för att det gått så långt. Jag gillar inte hur jag låter när jag skriver det här. Fattar inte var all depression kommer ifrån. Klarar mig inte längre. Skolan suger, mamma suger, pappa suger, killar suger! Allt är bara skit! Vänner är allt jag har kvar och dom lär ju lämna mig om jag fortsätter såhär. Jag är bara en tyngd dom bär omkring på. Ett vrak förklädd till ett glädjeknippe. Förlåt för jag kommit hit där jag är nu. Förlåt för jag tynger ner er. Förlåt för allt jag orsakat er. Förlåt för att jag inte är mig själv. Förlåt för att jag är gömd bakom ett stort, svart skynke av sorg. Förlåt för att jag inte är glad. Förlåt för allt. Förlåt...
Älskar er mest av allt. Ni är allt jag har. Snälla lämna mig inte. Ge mig en chans till...<3

//XOXO Lisa...<3