Lisa Palm

Det gör ont.
Man tror att man kan förbereda sig på det, men man har ingen chans.
Allt man tänker på är ingenting.
Det blir tomt och man blir svart, kall, svag.
Allt snurrar och ingenting känns som vanligt.
Man kan inte koncentrera sig på något annat än tanken man fått allt för många gånger.
Smärtan i bröstet kommer och man kvävs sakta av gråten i halsen.
Man tror inte att man kan känna så här igen efter alla de gånger man kännt likadant.
Men det gör lika ont varje gång.
Man ärkänner det itne själv.
Inte direkt.
Men när man inser vad som hänt och tänker igenom minnen och signaler klarar man inte att hålla ihop sig mer.
Man brister.
Rakt av på mitten.
Det gör så ont.
Men det säger man inte.
Ingen får se.
Ingen får upptäcka.
Alla undrar men ingen får veta.
Inte förrän det händer dom själva kan dom inse hur ont det gör.
Lika bra att inte förbereda dom.
Det går ändå inte.
Det gör ont, så ont.
Man kommer över det men minnena finns fortfarande kvar.
Saker som påminner.
Saker man kommer hata för all framtid men som man kommer vänja sig vid.
Saker man kommer glömma att man hatade och varför.
Man kommer över det, men nu gör det ont.
Så ont.